— Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt henne.
Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys kinder.
— Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag.
— Det blefve åtminstone ärligare, — sade Bella, som hade en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma sällskapslifvet.
— Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, — sade Jenny i stött ton. — Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna Rappe.
De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen, sägande: — förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!
Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.
Bella upphann henne. — Var ej ledsen, Jenny, — bad hon vänligt, — jag har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.
Jenny såg fortfarande stött ut. — Jag förstår ej, hur du kan vara så barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för ondt?
— Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.