Jenny såg flat ut, men fortfor: — än sen! Hon hade ändå icke rätt att mankera den ena för att hålla till godo med en annan. — Det är emot all god ton.
Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny resonnerade dumt.
— Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, — sade hon. — Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning af en, som hon ej tycker om?
— Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati och antipati?
— Men så borde det vara, — vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. — Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja draga sig tillbaka.
— Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, — sade Jenny spetsigt. — Vi veta nog, att du har dina skrupler från henne.
Bella rodnade af förtrytelse. — Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.
— Jag tycker som Bella, — inföll Aina Berg saktmodigt.
— Och jag som Jenny, — sade Alma Brennlund. — Det vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.
— Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. — Bellas röst darrade litet.