— Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, — sade Hanna trumpet och utan att flytta ur sin knut.
— Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia, säg!
Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt vinnande sätt sade: — nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du icke ha mig, så säg bara uppriktigt.
Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand och frågade: — hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?
Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.
— Jag passar icke här i ditt hem, — sade hon sakta. — Hvad skall ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma och afundas er lycka.
Bella grep på nytt hennes hand. — Vill du icke berätta mig litet om ditt hem, — om du anser mig värd ditt förtroende, — tillade hon, när hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.
— Flickor kunna icke bevara förtroenden, — utbrast Hanna hårdt. Men då Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt hennes hand och drog henne till sig.
— Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.
Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna under det denna berättade: