— Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig medel till min skolgång.
— Och din far, är han död? — frågade Bella sakta.
— Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.
— Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, — fortfor Hanna, då hon såg Bellas förvånade blick. — Hvarför skulle hon hålla till godo hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än jag mottager en penni från honom . . .
— Men, Hanna . . . din egen far! — Bella tyckte ej om den nästan hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.
— Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, — fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. — Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der. Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.
— Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa . . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .
Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda, hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.
— Hvar har du gått i skola? — frågade hon med ett försök att litet skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.
— Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år, sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det tyngsta arbete är som en lek för mig.