— Hvad tänker du bli? — Bellas ögon glittrade af intresse.
— Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som mest af allt intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .
— Säg icke så, — afbröt Bella förskräckt, — att godtgöra och försona måste vara mycket lyckligare.
— Kanske, — sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i stämman.
— Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. — Men nu hör jag dem slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna, mamma väntar.
När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen, värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.
— Det är ömkligt, — tänkte hon, — att blifva sentimental af en smula vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag flyr alltsammans. Ty jag vill ej, vill ej hafva någon att tacka för något. Jag vill icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän, än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt. Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig, lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog för mig sjelf och fri så länge jag lefver.
Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till. De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom stängde deras källa.
