skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde förstå orsaken.
— Låt den tvärviggen vara, — sade kamraterna, när de märkte huru bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. — Du ser ju, att hon föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.
Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel till denna hårdt reglade dörr.
Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.
En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.
Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda ylleduk kring barnets hufvud.
— Hvad gör du här, Hanna? — frågade Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom henne oaktadt kölden.
Hanna rodnade. — Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, — sade hon med myndig ton, — gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med snö.
Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. — Jag hittar inga hem! — snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned, smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.