— Kom hem med mig, — föreslog Bella. — vi ska’ sköta om dig och ta reda på hvar du bor. Hanna, kom med!
Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon trodde det vara för gossens skull.
Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till hvarandra.
Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.
Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta tanklöshet.
På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält det löjliga deri. — Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet för deras ämne, — sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar, gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett aktningsfullt och hyggligt sätt.
Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste. De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes födelsedag, som inom kort inträffade.
— Hon är så söt, — utbrast Bella, — jag önskade jag kunde gifva henne solen och månen och alla stjernorna med.
— Ja, — instämde Aina, — hennes make fins ej. Jag ämnar bli gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.
— Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? — Och Bella sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.