— En ros, — föreslog Aina, — och skrifva på: en ros åt en ros.
— Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.
— Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara något af oss sjelfva. Kan du skrifva vers?
— Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?
— Åhnej! — sade Aina blygsamt. — Men du har ju en bror. Pojkar bruka alltid kunna skrifva vers.
— Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.
— Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva henne våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord. Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna Sommar på hennes födelsedag?
Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på näsan och funderade:
— Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .
— Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.