— Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa. Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?
— Du är odräglig! — skrattade Bella.
— Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej någon som tagit patent på dem.
— Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. — Aina var litet stött. — Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om hon ville kyssa mig helst en enda gång.
— Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.
— Hvad du pratar!
— Men vänta, der kommer hon.
En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat bort i en vrå.
— Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.
Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande tecken, som hon lugnt satte sig öfver.