— De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.
Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna. Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på pannan och sade: — jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.
Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.
Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna bort med en af sina historier.
— Och nu äro vi goda kamrater! — sade Verna Sommar slutligen och klappade de två på axeln. — Lefve skolan! Lefve gymnastiken!
— Hurrah! — skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista stundens lycka.
Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande af kamraterna, att de togo sig till vara.
Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund. — Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, — knotade Jenny. — Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag begriper ej, hvad Almen tänkte på.
— Jag har en förskräcklig hufvudvärk, — suckade Agnes. — Aldrig i lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.
Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd upp och sade: — lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.