Magister Alm såg öfverraskad ut. — Jaså, var den verkligen så svår? Är hela klassen missnöjd med senaste lexan?
— Ja, — hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade med en liten inställsam blick på magistern: — Inte anser jag att lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag. Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.
— Nog ha vi ofta haft svårare lexor, — sekunderade Agnes Lund och rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.
Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa, tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek för henne.
Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.
— Hur kunde ni stå der och ljuga så långa ni voro? — utbrast Bertha Eriksson. — Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå ingenting, inte så här mycket ens. — Och hon knäpte med fingrarne. — Jag föraktar er, ja, det gör jag!
— Det bryr jag mig sju om, — sade Jenny ond. — För resten skall jag säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars . . .
— Annars! — gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till strid. — Vill du boxas, så kom bara hit.
— Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, — sade Bella med öppen förtrytelse. — Du hade ju kort förut varit den värsta att gräla öfver lexan.
— Ni äro sådana fega harar, — skrek Bertha och gick sin väg i vredesmod.