Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet, flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne, så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet, allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro nogsamt kända.
När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.
— Ogillar också du oss, Hanna? — frågade hon, och rösten var ej fullt säker.
— Ja, — sade Hanna fast, — ni handlade uselt.
— Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att klassen var håglös . . .
— Det är ej sant, — sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. — Det är ej sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.
Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt. Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.
— Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, — jag bjuder icke till att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .
Hanna räckte henne ett glas vatten: — Drick nu, — sade hon vänligt, — vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.
— Och du hatar mig icke, — sade Agnes och famlade efter hennes hand, — du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?