— Nej, men jag hatar osanning, — sade Hanna och kramade Agnes hand, hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.
n af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna, som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och tiggde, att Hanna skulle komma med.
— För min skull, Hanna, — bad hon så bevekande, att en sten kunnat röras. — Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.
Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga inbjudningen.
— Men, — sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt en vild fåle, — jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas för mig skall du få se.
— Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.
Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så fin som hon.