I tamburen hviskade Bella till Hanna: — nu skall du draga handskarne på dig.
— Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag här. Det är ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, — hvarför göra de så?
— Derför, att det brukas så, — sade Bella. — Men du får väl gå an utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft sådana.
De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus i kronorna, lampor, speglar, vackra växter, — allt var så strålande, att Hanna bländades.
Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en hastig, skrämd blick på Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog sjelfbeherskning att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till Hanna och sökte gerna hennes sällskap.
När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.
Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller icke nu.
Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat sitt hår eller klädt sig i handskar.
Samtalet gick trögt och fördes med halfhög röst; man hade plötsligt blifvit så främmande för hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina handskar för att få dem längre och kastade förstulna blickar bort åt motsatta hörnet, der gossarne stodo som en skock svarta får och sågo dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke komma fram och tala med flickorna?
I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för att helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra slutet af en högtidlig hviskning: — . . . och under brefvet stod: i lif och död din Herman . . . Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.