— Stör jag er? — frågade hon och undertryckte med möda en grimas öfver hvad hon hört.
— Nej, visst inte, — svaret kom något tillkrystadt, — vi talade om våra examensklädningar.
— Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, — sade Hanna på sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och sökte inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig besvärade, steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.
— Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? — sade hon och slog sig ned framför dem på en pall som stått under soffan.
— För all del, söta Hanna, — utbrast Siri förfärad och gjorde plats åt henne i soffan. — Inte passar det att här vara som hemma hos sig.
— Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall, i stället för i en soffa? Kan någon säga det?
— Det brukas inte på en bal, — inföll Selma.
— Sak samma hvad som brukas, om det inte är orätt, — vidhöll Hanna, som var på sitt istadiga humör och sinnad att draga i härnad mot all verldens småaktighet.
— Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång infunnit dig här, måste du rätta dig efter husets sed. — Bella såg så bestämd ut, att Hanna brast i skratt.
— Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag förstår i alla fall ditt skäl och skall förhålla mig hyggligt, — om jag kan. Men är icke allt detta förfärligt tråkigt? — tillade hon i lägre ton.