— Hvilket? — Flickorna sågo frågande ut.
— Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga obeqväma kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar i kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, dricka thé med handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället för att få svänga om när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för ett sådant nöje.
— Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, — inföll Alma Brennlund, som sällat sig till dem.
— Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa, skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det skulle jag.
— Åhnej, det skulle du ej våga, — sade Alma oförsigtigt.
— Våga? Vill du se att jag vågar.
Alma betraktade henne medlidsamt. — Hvad du alltid är öfverdrifven, kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att alltid kritisera och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin gå i de spår du vill.
— Det är illa för verlden, det! — sade Hanna kärft.
Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många ogillande blickar som följde henne.
— Tänk, att täckas exponera sig så der, till då man är klädd som en la’gårdspiga! — hviskade en af flickorna till sin granne.