Bella hörde hviskningen. — Hvad är det för ondt i att gå och tala med gossar, som hon ser nästan alla dagar? — frågade hon.
— Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, — svarade den tilltalade snäft. — Men man kan ju vänta hvad som helst af en som kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.
— Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som öfvertalade henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss för vår egen skull och inte för våra klädningars.
Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för dem.
— Må vara, — fortfor den andra, — men i hennes ställe skulle jag smugit mig i en knut och hållits der, i stället för att väcka uppmärksamhet genom ett så . . . så . . . fritt uppträdande.
Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till gossarne.
— Konstiga pojkar! — utbrast hon smått förargad. — Jag fick ej ett ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka, Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.
Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg Hanna skratta.
— Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för mig, Bella fattig. Men jag förstår mig ej på detta. Folk kommer hit för att få roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en knut, plocka om sina kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt? Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur motsägelseanda hågad att inte spela mumie i qväll.
— Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog blir det bättre, när man börjar dansa.