I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande menniskor. Nog förstod hon, att var man riktigt glad, så var dansen ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det här gick till! Här såg det ut, som om man dansade för att uppfylla en tung pligt. Intet skämt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar å ena sidan och en stel värdighet å den andra. Kunde de ej taga i ring, så finge alla vara med, i stället för att nu blott de vackraste och elegantaste blefvo uppbjudna.
— Puh! jag qväfs! — tänkte hon för sig sjelf och hörde i detsamma Bengts röst bakom sig:
— Får jag ej bjuda upp Hanna?
— Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen nigarmaja.
Bengt skrattade. — Tycker du dansen nedsätter ditt menniskovärde?
— Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på gröna ängar, der svänger jag om af hjertans lust.
Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella hviskade förebrående till Hanna:
— Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en marionett-teater, hon hörde det och är nu så ledsen.
— Hvad är det då annat? — utbrast Hanna häftigt. — Idel förställning, koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet . . .
— Men du hade icke rätt att såra Lilli, som så vänligt bjudit dig till sig och trott sig skaffa dig ett nöje.