Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas en smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult och otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade hon in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i de tårfylda ögonen och sade: — du hade kunnat slå mig, Lilli, så elak var jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, det gör jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill jag hellre bita af mig tungan, än såra dig en gång till.
Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.
Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som icke mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig ensam i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, men kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka på det innehållslösa i dessa slags nöjen, och ju längre hon tänkte derpå, desto större lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt flärdfulla lif hade i hennes tycke någonting smittande med sig.
Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? — tänkte hon. — Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag begär af det, och alla dessa andra — hur lyckliga och nöjda äro de icke!
Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen, utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.
— Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! — sade den ena.
— Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda vänner i qväll?
— Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon säger allt åt henne.
— Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez’ bästa vän.
— Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.