— Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i förtroende, att . . .
— Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg — hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera, innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.
Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.
— Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? — frågade hon vänligt.
— Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att ha roligt på danser.
— Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du dansa nästa fransäs med honom?
— Nej, nej, för all del! — Elin såg blyg och förskräckt ut. — Om han velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig, qvällen är ju snart slut.
Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att ej förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något, utan tog vänligt hennes arm, sägande: — kom, så söka vi upp Hanna Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert tillsammans.
De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli kom och bad dem in till supén.
Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena dem.