Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling, man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.
Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. — Kom, skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till julklapp.
— Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, — ropade Lilli Enestam. — Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?
— Hör du, Bella, — skrek en tredje, — fick du den der boken du önskade?
— Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.
— Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? — frågade Jenny Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.
— Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.
— Ja, jag var yngre då, — sade Jenny och såg med välbehag på sina vackra drag.
— Bella, nu måste du komma litet till oss, — ropade ett par flickor och trängde sig framom de andra. — Vi ha ju knapt fått säga dig god dag.
Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.