pril hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med ett och annat grönt strå.
I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif. Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!
Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.
— Då taga vi gossar med, — föreslog Hanna, — de äro så duktiga att slå boll och spela boccia.
— Nej, nej, — ropades i korus från ett håll. — Inga pojkar med, vi vilja ha vår riktiga frihet.
Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.
Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda sina bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.