— Ja, så tror jag, att mitt tycke var, — log Bella. — Jag visste, att nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.
Tror du dock icke, Hanna, att det kunde vara möjligt, att verkligt varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om du nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?
— Huru kan jag veta? — sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om sina personliga känslor eller analysera dem. — Men, — fortsatte hon, — jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.
Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid skulle förblifva vänner! Hon åtminstone var fullt säker på sig.
De sutto tysta en stund.
— Hvad tänker du på, Bella? — frågade Hanna slutligen.
— Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din tillgifvenhet för mig är varaktig.
— Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl icke ond på mig?
— Nej, men litet sorgsen.
— Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?