När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa „pratstunder“ hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte till att utveckla och mogna hennes sinne.
Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin öfverilning.
Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid Bellas.
— I dag, — hviskade Bella, — förtrodde mig en af kamraterna, — jag vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, — att hon var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.
— Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och in på sig sjelf. — Det kom något retligt i Hannas ton. — Har du någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för annat än onödig inbillning.
Bella blef tankfull. — Jag har sett litet i den vägen, — sade hon. — Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.
Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade sig närmare Hanna.
— Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra flickor — och det var nu väl det — men antingen jag talade om honom eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf, fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom, jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.
Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden. — Jag tror, — sade hon, — att vi böra akta oss för sådana inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.
Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet. I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte vara sämre än andra.