— Jo. Så här stora. — Och han bildade med armarne en så stor ring han kunde.
— Åhnej, Lulle, du narras, — sade Lisi undervisande. — Inte växer det apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.
— Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, — skrattade Bella.
Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.
Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk. Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: — Se så, nu säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.
Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som mamma, och sade: — Helmi, nu är du ej snäll.
Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas bestämda min. Hon skakade på hufvudet: — mamma törs ej taga dig, Nukku Matti väntar, — sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.
Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man drömmer i englarnes vakt.
Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.
Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.