— Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka karl och slå ihjäl menniskor för att få deras „schelett“. Men si, det säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.
— Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur? Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?
Lena skrattade. — Vilja? Nog vill man alltid, när man får en bra man.
— Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent nu, — skrattade Hanna.
— Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor som ni, att få friare, hela hopen. — Och Lena plirade skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. — Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.
Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.
— Vet du hvad, Hanna, — skrek Lulle. — Min Lunkentus skall få nya segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.
— Men det blir sommar, förrän det blir jul, — upplyste Lisi, som redan var i färd med smörgåsarne.
— Jaså, — sade Lulle. — Janå, då får jag den till sommaren då. Och den skall hemta apelsiner från Borgå.
— Växer det apelsiner i Borgå? — frågade Hanna förvånad.