— Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga reda derpå.
— Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?
Lena såg fundersam ut. — Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk, som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska’ en dö, så dör en.
— Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och blef qvitt den genom doktorns recept?
— Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .
— Det är just det, — inföll Hanna. — Hvem behöfver icke alla sina lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig, att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.
— Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola syssla med „schelett“ och tocket der.
— Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, — utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.
— Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, — sade Lena förfärad. — Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna konstaplar eller gardister!
— Till och med det, — sade Bella road. — Det fans en vallflicka i Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.