ella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga planscherna.
— Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit, två rader handrotsben, fyra i hvarje och så fem mellanhandsben som fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen kropp.
— Ja, vi äro bra konstigt skapade, — sade Bella. — Du skulle bedja Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är så grymt intresserad af allt sådant der.
I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas, att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för „barnen“, som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med undran huru ungdomen „bråkade“ och satte sig upp mot gamla åsigter, hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.
— Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? — sade Lena med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de anatomiska afbildningarna.
— Det är läran om vår egen kropp, Lena, — sade Hanna, — det är menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.
— Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke envisas att vilja se. Och den arma menniskans „schelett“ tycker jag kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett spektakel för de lefvande.
— Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, — sade Bella undrande. — Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för oss att känna vår egen kropp.