— Jag kom hem strax efter 1, — sade Bella skamsen, — men jag låg och läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.
— Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.
— Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.
Fru Palmfelt såg missnöjd ut. — Du vet ju, att jag inte tycker om att du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?
Bella nämnde titeln.
— Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla. Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka, som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran? Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?
Bella blickade förvånad upp. — Men, mamma, var ej det senare en vacker och ädel handling?
— Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med hån kallar „en gammal mamsell“. Att en qvinna är något i och för sig sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.
Bella smög sig till sin mor och kyste henne. — Förlåt mig, älskade mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra och upphöjda tankar som du och Hanna.
