— Måntro ni ha tillräckligt mat? — sade Bertha och nosade i en af korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.
— Gå din väg, snålbytta! — skrattade Bella. — Den som är nyfiken får ingenting.
— Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära hem mig på bår, det få ni till straff.
Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo smutshvita snöfläckar, — våra tvättfat, — som Hanna kallade dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i sanden på landsvägen.
Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg i gräset och tuggade på några torra strån.
— Hör du, Hanna, — sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde Bella med ögonen, — är det sant, att Bella är din bästa vän?
Hanna kände ett visst obehag vid frågan. — Hvarför använder du det uttrycket, Lilli? — sade hon nästan häftigt. — Jag tycker ej om det. Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.
Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.
— Har du ej märkt, — sade hon vänligare, — huru litet uttrycket „bästa vän“ i våra dagar betyder?
— Ja, — inföll Bertha, som satt i närheten, — jag hatar det uttrycket. Jag var en gång Molly P—s „bästa vän“ i hela tre veckor, tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi mötas.