Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt. Blott när man riktigt höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän, icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så ofta bjuder, utan en verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.
— Har jag gjort dig ledsen? — utbrast Hanna förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:
— Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall få en?
— Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar inte, vi äro ju bara snärtor ännu.
Lilli nickade och var synbart lugnare.
Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.
— Hvad ser jag? — utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, — jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina bekymmer med äkta kaffetårar!
Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.
— Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!
Bella vände sig oförsigtigt om.