— April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.
— Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! — Bella tog en handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. — Ät nu det här, till dess du får annan mat.
— Ack ja, kaffet! — suckade Bertha melankoliskt. — Jag fruktar det kommer för sent.
Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17 salta strömmingar, — en potatis och en half strömming per man.
— Berthas påhitt! — skreko flickorna, — hon ämnar doppa salt strömming i kaffet.
— April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag! — hördes Berthas mumsande röst. — Men hon måste ju säkerställa sig för möjlig hungersnöd.
— Du har en torndyfvel på . . . din näsa! — skrek Bella med låtsad förfäran och puffade Alma i sidan.
— Åhnej! — sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. — Men jag har ett bref från „Oskar“!! på fickan . . . hm! — Och hon skramlade med en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.
— Gerna för mig! — skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på förlägenhet.
Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.