— Åhå, den som hade en mage till! — och Bertha såg längtansfullt på två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.
Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben. Först måste välplägningen få tid att sätta sig.
— Och derför sätter jag mig här, — sade Bertha, i det hon slog sig ned på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.
— Nu skola vi hålla tal, — föreslog någon. — Hanna börjar.
Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt „tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och lyckade arrangementer. — När jag blir välbestäld häradsskrifvare någonstädes, — slutade hon — ber jag att få bjuda klassen på limonad och pumpernicklar.
— Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? — frågade någon.
— Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, — snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.
— Jag ämnar bli polismästare, — sade Sanna Wilhelmsson, en af „sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst. — Jag har så bastanta näfvar. Eller också blir jag baderska.
— Hvad tänker du bli, Bella? — frågade Siri skälmskt och ritade i detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: fru.
— Visst inte, — skrattade Bella litet förlägen, — åtminstone ämnar jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.