— Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så simpelt arbete, — sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till artist eller författarinna.
— Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör, det kallar jag simpelt.
— Jag tänker inrätta en samskola, — inföll Aina blygt.
— Åhnej, det får du visst inte! — skrek Bertha från byttan, — det är min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg, vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder! . . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.
Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma, och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.
— Bertha blir veterinär, — sade Agnes med betoning, — hon tycker ju om att peta i kadaver.
Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som litet störde stämningen.
— Ett sådant litet fruntimmer! — hviskade Bertha föraktligt.
Bella såg förebrående på henne. — Du vet ju, att många menniskor — också män — ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt af dig.
Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.