För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.
— Jag tror, att jag blir målarinna, — sade Jenny och kisade med ögonen, som hon sett artister göra. — Jag tycker så om allt vackert och konstnärligt.
Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor.
— Nej, jag blir trädgårdsmästare, — sade den senare, — jag tycker om att gräfva.
— Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?
Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig sjelf.
— Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens prest? — Bertha slog Hanna broderligt på axeln.
Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.
— Ja, — sade hon och mötte kamraternas blickar, — nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag hörde en dag en gosse säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i land med“. Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte: — det skall bli annorlunda . . .
— Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! — utbrast Bertha harmset.