— Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? — Jag talar ej om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. — Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas, som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att det är rätt. Så tänker jag . . . Och derför — fortfor hon, halft skämtsamt, halft allvarligt, — derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir smed, sömmerska eller advokat.
Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran, men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.
Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: — nu se vi alla ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi, der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej springa!
I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn, andtäppa och hjertklappning.
Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor. Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur deras gömställen.
Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.
ellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut; hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket, just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet, som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.