Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna. Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma, tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.
Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis samma mönster.
Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna, men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.
Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.
En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon rustade sig till försvar.
— Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, — afbröt hon häftigt fru Palmfelt. — Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke kan förställa mig.
— Det begär jag icke heller, — svarade fru Palmfelt lugnt, — men aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam, väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför måste jag få veta allt.
Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? — tänkte hon, och trotset växte. Men orden för Bellas skull, kommo det att mjukna och gjorde henne tankfull.
— Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, — sade hon nästan ödmjukt. — Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.
Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli, sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig. Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars skull hon behöft vara orolig för Bella.