— Tack för din uppriktighet, — sade hon vänligt, då Hanna slutat, — jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och bruk.
Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan, utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.
En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma. Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:
— Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig, sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.
Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys anklagelse.
— Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig, som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.
Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina sårande ord, med låtsad vänlighet sade: — adjö, glöm icke bort mig! — svarade Hanna blott: — jag skall tänka på hvad du sagt.
Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.
— Jag ser det! — utbrast hon passioneradt, — mitt inflytande är skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, hon förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!
Men är du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig! Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.