. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick utveckla dig fritt! Jag kan nog, om jag vill. Och jag måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt, . . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är för sent!
Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne, liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma hjerta.
Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta och lugna ansigte.
Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska. De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast ett år återstod af deras glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha försökt sitt bästa.
Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet, som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.
Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.
— Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? — frågade Bertha, då de en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle öppnas.
— Jag kommer att vara i Hangö med mamma, — sade Jenny Stenman. — Doktorn säger, att jag har bleksot.
— Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.
— Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, — utbrast Jenny hetsigt, — jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.