— Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! — Och Bertha spände med välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska svängningar med sina runda, starka armar. — Tacka vet jag, att kunna sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar! Hvart reser du, Bella?
— Vi skola vara på vårt kära Fågelvik, — svarade Bella. — Jag skall arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.
— Skola vi icke göra en fotvandring? — skrek Bertha förtjust. — Hvem kommer med?
— Jag! — ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa dammiga vägar.
— Än du då, Hanna? — frågade Bertha. — Jag vill gerna ha dig med.
— Kan icke, — svarade Hanna kort.
— Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?
— Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.
Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.
Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.