— Men bra ser hon ut, — envisades Lilli. — Håret faller så vackert öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har jag sett sådana ögon förr.
Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam. Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.
Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne. Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till henne.
— Är denna din? — frågade hon. — Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?
— Hanna, — svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en vänlig blick.
— Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, — utbrast Bella glad. — Det är roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?
— Jag bor på Annegatan, — sade Hanna utan att låtsa om den senare frågan.
Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna steg utför trapporna.
— Får jag följa dig? — bad hon med något i stämman, som gjorde det omöjligt för Hanna att neka. — Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi ha ändå samma väg.
— Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.