De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.
— De skämma bort dig på klassen, ser jag.
Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.
— Jag kände en flicka, — fortfor Hanna, — som var god som du, men som tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.
Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt, — tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?
— Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker, det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.
— Det är inte sant, att flickorna smickra mig, — utbrast Bella med ett bortskämdt barns otålighet. — De hålla verkligt af mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.
Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:
— Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen föreföll dig bäsk.
De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra henne ledsen.