Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: — förlåt mig!
Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.
Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon var underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och hur hon talade, — nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.
Om Bella tyckte om henne? Nej. Det vill säga . . . kanske ändå litet, ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta. Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och visste ej rätt hvad hon skulle tro.
ella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på „må få“, som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga band på några önskningar.
Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att derigenom motverka följderna af separatundervisningen.
Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda denna veka, outvecklade natur.