De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man förstår med en ädel karakter.
När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin nya bekantskap. — Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik oss andra. Jag undrar om du ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.
Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna Rappe till sig.
Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft ovänligt: — låt mig vara i fred.
Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla, men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.
Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: — jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla, hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med Hanna.
Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga „pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma, tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.
Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades, och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt dem.
Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.
Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt. Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.