Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten. Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull röst.
— Och sedan, — fortfor hon, — dansade han med mig på hvarenda bal och nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i förbifarten en artig helsning och en slängkyss.
— Åh, fy då, en sådan näsvishet! — afbröt Bella Palmfelt henne förtrytsamt. — Men kanske såg du miste!
— Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. — Jenny såg sig skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.
Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. — Åh, Jenny, så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.
Jenny knyckte på nacken. — Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i den saken som jag vill, — sade hon snäft.
Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
— Jag tycker, — inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, — att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.
— Nej, visst inte . . . det tycker också jag, — hördes flera röster ur skocken.
— Jo, det är dumt, derför att . . . derför . . .