Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en sådan handling som en förolämpning.
I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.
— Det är dumt derför, att sådant nedsätter en flickas värde, — sade hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af allvar.
— Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, — utfor Jenny Stenman i häftig ton. — Fröken Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring.
— Visst icke, — sade Hanna lugnt, — men hon föraktar snobbar.
— Nej se, du har skridskor med dig, — utbrast Aina Berg, glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. — Jag visste icke att du kunde skrinna.
— Det kan jag icke heller, — sade Hanna, — men jag tänker öfva mig.
— Öfva dig? Här? — Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.
— Huru så? Är det förbjudet?
— Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så mycket folk.