— Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, — skrattade Hanna och påsatte skridskorna.
Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. — Hon har inte mera folkvett än vår ko, — sade hon.
Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. — Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, — sade hon försigtigt.
— Också du, min Brutus! — log Hanna, som den friska blåsten och tanken på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. — Bevisa mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde vara mig tacksamma för det extra nöje mina „borgare“ komma att bereda eder.
Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.
Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck, obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.
En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann, som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.
— Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? — sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.
— Nej tack, — sade Hanna kort, — jag reder mig utan stöd. — Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.
— Välsigna, dessa kjolar! — utbrast hon otåligt, då Bella om en stund skrann fram till henne. — Än sno de sig kring en, som refven kring ett metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt efter min egen smak.