Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.
Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett drag af oro lägrade sig kring ögonen.
— Hvad är det, Hanna? — utbrast Bella skrämd. — Väl icke något ledsamt?
— Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i skolan.
— Det skall jag. Ack, Hanna!
Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade henne.
Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan, men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot sig sjelf: — stackars Hanna, hur skulle hon nu kunna tänka på mig?
Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur kupéfönstret.
