ulisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter. Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.
Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla. Hennes mor var sig så olik, — o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida, insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka. Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!
Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet, hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig och hviskade med möda: — lofva mig, att du aldrig använder dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.
Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna, lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.
Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll, 20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.
Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra stora förlust. Stundom kommo tvifvel om hon verkligen gjorde rätt. Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.
Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. — Det är eländigt att blifva sömnig midt på förmiddagen, — tänkte hon och afbröt den gäspning hon nyss börjat.
Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet, hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig öfver hennes läppar.
Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.