Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: — ser man på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig på Fjäderholmarna.
Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.
— Låt oss gå ned till stranden, — sade hon, — jag vill tala med dig. — Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.
Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och — till råga på öfverraskningen — Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att locka henne med sig.
Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der fortsattes pladdret.
— Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser du, att stanna och vänta på dem.
— Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!
— Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra, — skrattade Lilli. — Uff, bara den inte studerar der ännu!
— Huru ha edra fötter stått ut? — frågade Hanna småleende, då en paus i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.
— Åh, tackar som frågar! — svarade Bertha och sparkade af sig ena skon. — Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .